Etna

På Etnas fot, eller kanske knä, hittade vi ett Bed & Breakfast. Lastade snabbt ur bagage för att bege oss uppåt och kom i grevens tid på att vi borde skriva upp vad det hette och gatuadress.  Färden mot toppen gick i ett dimmoln så vi vet inte nåt om utsikten.  

Väl uppe vid Etnas axlar gick 1 in i restaurangen och vi 3 andra tog en lätt spatsertur på de grovhuggna lecakulorna upp på en kulle. Såg inget nu heller. Iskallt, styv kuling och mjölkdimma.

Hansemannen går in i dimman

Mäktigt!

Vi  gjorde Eivor sällskap i restaurangen. Fotograferade fotografier av Etna. När vi kom ut var dimman borta men blåsten och kylan kvar. De andra satte sej i bilen medan jag skuttade upp på kullen igen och blev hög på det mäktiga landskapet. Kullen var en gammal död(?) kraterkant men såg mer ut som en grusgrop. Vilken utsikt! Vilka färger! Och så kom dimman! Bara sådär! Jag ville så gärna åka gondolen upp till Etnas huvud, men ingen av de andra ville så då får det bli ytterligare ett livstrauma för mej, att jag inte fick åka upp på Etna fast jag så gärna ville.

 Sedvanlig picknick. Denna gång inte på en strand utan i en skog vid Etnas navel.

Något längre ner fann vi denna trollska barrskog med konstnärligt akvarelliknande träd. Eller?

Återfärden till vårt Bed & Breakfast blev en svår nöt att knäcka trots att vi både memorerat visuellt – ett rött staket hos grannen + en grå stenmur (!!!) - och skrivit upp adress. Så vi frågade en Italienare vid en tapp om han visste var vår gata låg. Först tittade han på oss, sen skakade han på huvudet och sa  typ att det var så komplicerat. Sen muttrade han nåt och sen sa han typ följ mej! Hans hängde på och efter många vindlande fartfyllda svängar och nästankrockar var vi framme på vår gata.

Värdfolket lagade världens underbaraste mäktigaste trerättersmiddag åt oss med både vin och grappa.