I Väntans Tider.

Egentligen var vi mogna att lämna denna plats redan i förrgår. Vi kan detta nu. Men i ett okontrollerat ögonblick sa jag till skomakaren förra veckan att det fick ta 5 dar att tillverka mina måttanpassade 180kr-sandaler.  Var dom klara idag? Nej nej nej! Kan dom vara klara i morrn kl 10 da? För då åker jag, sa jag.  Maybeeee… dom görs i Chennai och sonen ska köra hit dem, kanske han hinner…. Vi var där ikväll igen och frågade men då skulle de inte komma förrän om två dar med buss. Ajöss med dom fina!

Ska aldrig göra så igen! Dumt av mej, fy fy!

För övrigt har vi haft sista yogapasset med förmaningar om att träna mera resten av livet. Pöh! Det jag var bäst på var i alla fall i liggande: legs apart, arms apart, inhaaaale, exhaaaale, inhaaaaale, exhaaaale, legs slowly together, hands over head and stretch! Fast det var ju alltid med den stressande vetskapen om att efter detta kommer nåt väldigt jobbigt och plågsamt. Det skulle vara intressant att pröva rörelser bättre anpassade till min konstitution, kondition och förmåga – om det nu finns såna rörelser. 

Som svar på AKs kommentar igår vill jag bara visa denna  OlliFant. Är det nån tvekan om att han är finklädd?

Light House Beach har varit härligt. Indien light om man så säger. En bilfri strandpromenad med många restauranger och affärer. Kvällarna vid bord på första parkett, på scenen promenarar turister och försäljare och kulissen är solnedgång som övergår i sidensvart. Längs hela fjärran horisonten ett pärlband av guppande fiskebåtar med starka lampor. I strandkanten brusande brytande vågor. En och annan flanör i vattenbrynet. Ingen fylla, inget tjo och tjim, bara vänliga glada människor av alla de slag. Majoriteten av turisterna är faktiskt indier. Bara ett fåtal halta och lytta tiggare som ändå inte ser ut att ha det alltför skralt.